Jag är rädd för min fru!

Mönster från det förflutna: Att befria sig från en destruktiv relation

Han satt med en stressad blick, ögonen flackade från sida till sida och han hade svårt att fokusera. Han trummade nervöst med sina händer på sina knän, han andades snabbt och ytligt. Han var spänd, nervös, och likblek i ansiktet.

Jag var rädd att han skulle svimma på min mottagning, och jag kunde känna adrenalindoften från hans kropp.

Anders berättade att han hade varit sjukskriven för utmattning i 6 månader nu, men han blev allt sämre. Att vara hemma och driva löste inte hans fysiska problem. Hans läkare hade satt in honom på antidepressiv medicin, men det mådde han bara sämre av och fick sluta med medicinen.

Han stannade upp och tittade mig in i ögonen och sa: ”Kan du hjälpa mig? Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till!”

Jag frågade om han ville ha lite te, för han såg så frusen ut, och han tackade ja. Han höll om muggen hårt som om det var hans sista livlina.

Jag bad honom att andas med mig en liten stund, och successivt började hans stressnivå sjunka.

Jag ställde många frågor om Anders liv, och successivt målades det upp en bild med en hård och krävande pappa som var yrkesmilitär, och en snäll och undergiven mamma.

Anders och hans familj hade flyttat mycket under Anders uppväxt pga. pappans arbete, och Anders hade aldrig fått chansen att slå ned sina bopålar någonstans.

Det var först när han kom upp till gymnasiet som han äntligen fick varaktiga vänner och kunde känna sig hemma på en och samma plats.

Anders var en mjuk och känslig man, han hade trivts på sitt jobb och med sina arbetsuppgifter, han tjänade ganska så bra, så han förstod inte riktigt varför han hade blivit utmattad.

Jag frågade Anders om hans privatliv, och han berättade att han var gift och hade två barn. Han bodde i ett fint hus några mil utanför staden, och han hade flera vänner som han hade umgåtts med regelbundet innan han blev sjukskriven, men nu orkade han inte.

Det enda som hjälpte Anders med hans höga stressnivå var att löpträna, det fick ned hans puls en stund.

Jag undrade tyst för mig själv vad det var som gjorde att Anders var så rädd. Han satt som på nålar, och det kändes som om han var beredd på att bli anfallen när som helst.

När jag frågade om hans relation till hans hustru Kristina, så tittade han på mig länge, han tog ett djupt andetag och sa: ”Jag har varit rädd för min fru under hela vårt äktenskap.”

Jag nickade och bad honom berätta mer. Han berättade att Kristina hade varit en trofé i gymnasiet. Hon var snygg, intelligent och dessutom duktig i idrott, hon hade allt. Alla killar på skolan ville få hennes uppmärksamhet, men hon hade varit ganska kall och ointresserad av deras uppvaktande.

Anders var imponerad av Kristina, och när hon hade visat honom intresse så blev Anders väldigt smickrad. Anders blev jättekär, men han upptäckte snart att det var svårt att få Kristinas gillande.

Hon kommenterade ofta det Anders sa och gjorde. Hon suckade ofta, och Anders kände att han alltid fick anstränga sig för att hon skulle tycka att något var bra.

”Så har det varit under hela vår relation, det är som jag har väntat hela tiden på att få hennes godkännande, men jag har fortfarande inte fått det,” sa han.

Jag frågade honom varför han hade spenderat hela sitt vuxna liv med en kvinna när han aldrig kände att det han gjorde dög?

Anders kunde inte svara, han var som en trogen hund som väntade på att bli klappad och få en godisbit.

Vi gick in i en djup process, för jag insåg att det här var ett mönster från Anders uppväxt. Mer och mer framkom det hur pappan hade styrt familjen med järnhand, ingenting var tillräckligt bra, han hittade fel på allt och alla. Hur mycket Anders än försökte få sin pappas gillande, så hittade pappan alltid något fel.

Mamman var tryggheten, hon var varm och snäll, hon ömmade om Anders och hans syster. Det fanns alltid en famn att komma hem till, härlig mat och nära till skratt i mammas sällskap. Mamman hade lätt att få vänner och var mycket omtyckt på sitt jobb.

Men i sällskap med Anders pappa blev hon tyst och vågade inte säga ifrån. Pappan hittade alltid något att klaga på, oavsett om det gällde mammans matlagning, vad hon hade på sig, hur hon uttalade sig, hennes vänner m.m.

Till slut fick mamman nog, och när barnen hade flyttat hemifrån så tog Anders mamma ut skilsmässa.

Vi arbetade mycket med Anders relation till främst hans pappa, men även mönstret han hade lärt sig av sin mamma då hon inte hade sagt ifrån och inte hade satt några gränser för sin make under Anders uppväxt.

Till slut frågade jag Anders om han kunde se några liknelser mellan hans föräldrars relation och hans äktenskap? Anders var tyst en lång stund, sedan sa han: ”Ja, Kristina är som pappa, och jag är som mamma.”

Jag frågade honom om han förstod varför han hade fått så starka stressymptom? ”Ja,” svarade han.

”Jag har egentligen vetat det här hela tiden, det är mitt äktenskap som får mig att må dåligt. Men jag har hoppats på att jag skulle få min hustru att ändra sig, men jag inser nu att hon aldrig kommer att göra det.”

Jag tittade på honom och sa: ”Det är som att sova med fienden, man måste vara på sin vakt hela tiden och till slut blir man utmattad.” Anders nickade som svar.

Successivt blev Anders starkare, och jag hade rekommenderat honom en del kosttillskott som stärkte hans hälsa. Tidigare hade jag varit rädd för att Anders skulle få en hjärtinfarkt eller hjärnblödning på grund av hans höga stressnivå, men nu kunde jag se hur han slappnade av mer och mer.

En dag kom Anders och sa att han ville skilja sig, men att han var rädd för att säga det till sin fru. Jag sa att det finns inga genvägar, så vi tränade på hur och när han skulle ta upp det. Han tittade på mig och sa: ”Vad ska alla tycka om mig nu? Kommer de tycka att jag är en skitstövel som bara sticker?”

Jag frågade om det var viktigt vad andra hade för åsikter om hans framtida skilsmässa? ”Är inte din hälsa viktigare än vad alla andra tycker?” svarade jag Anders. ”Jag tror att de förstår mer än vad du tror.”

Det handlar mer om att du dömer dig själv för att du vill skiljas, inte vad andra tycker egentligen.

Anders höll med, han gick hem och sa att han ville skiljas. Kristina sa knappt ett ord, hon nickade och sa okej. Inga frågor eller undringar.

Skilsmässan gick lättare än vad Anders trodde, men Kristina var mer kall och tystlåten än tidigare. När Anders skulle hämta sina barn var det alltid med en klump i magen, han kunde inte förstå hur han hade kunnat stanna kvar i äktenskapet så länge.

Efter skilsmässan började Anders att jobba igen. Han var mer glad och gjorde roliga upptåg med sina barn, vilket han aldrig hade vågat när han var gift med Kristina.

Anders förstod hur hans mönster från sin uppväxt hade påverkat hans val av partner, och i framtiden skulle han vara vaksam på kvinnor som var hårda och känslokalla.

Vad blockerar din glädje? Gör det här quizen och finn svaret här!

https://www.riddle.com/view/nmq2jGhH

Varma hälsningar