”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet
och vill ha kontakt till vad pris som helst.”
Denna dikt skrev Hjalmar Söderberg år 1905 och är tagen ur hans pjäs; Dr. Glas. Den är fortfarande lika aktuell nu som då…
Vi lever i en narcissistisk tid där många vill bli sedda genom sociala medier för att känna att de har ett värde. Men det tomrum som många människor bär inombords kan inte fyllas genom ytliga relationer. Det spelar ingen roll hur många ”likes” man får på Instagram, Facebook m.m., för det leder bara till jakt på mer. Det inre tomrummet kan bara fyllas av självkärlek och genom nära och kära relationer. Där man genuint känner att man är älskad för den person man är, och inte genom den prestation man gör.
I mitt arbete som Samtalsterapeut så läser jag den här dikten ofta för mina klienter för att skapa förståelse till varför många människor söker yttre bekräftelse.
Så vad vill dikten förmedla? – Man vill bli älskad… Vad innebär det egentligen? Alla människor har behov sedan födelsen att bli älskade villkorslöst och speciellt av sina vårdnadshavare (föräldrar). Om man som barn får villkorslös kärlek ökar möjligheterna att man växer upp till en stabil och självständig person som lyssnar på sina behov och följer den inre vägledningen. (Att få villkorslös kärlek innebär inte att man får beteé sig hur som helst. Kärleksfulla föräldrar sätter hälsosamma gränser för sitt barn).
Man lever då ett liv som skapar en inre mening som blir synligt genom de yttre valen man gör. Oavsett om det gäller val av arbete, partner, livsstil, vänner m.m. Man gör det för att det väcker en god känsla inombords och man litar på det man känner. Det kan vi också benämna som intuition.
Många är inte tränade på att lyssna på sin inre röst, den inre vägledningen. Det leder till nästa mening i dikten, – i brist därpå beundrad… Vi lever i en tid där många personer (nästan alla) söker bekräftelse genom prestation. Oavsett om det gäller yrkesval, fritidsintressen, partner, utseende m.m.
Jag får ofta höra från mina klienter att de undrar vad andra tycker om dem? De är oroliga för att det de gör och säger inte ska falla i god jord. De är rädda för att människor ska tala illa om dem, att de inte ses intressant, tråkiga och framför allt inte framgångsrika. I grund och botten är de rädda för att bli ensamma och övergivna.
Jag ställer då följande fråga; – Är det viktigt vad andra tycker om dig? Är det inte viktigare att du tycker om dig själv? En del bryter ihop och börjar gråta, medan andra ser frågandes på mig? De har aldrig genuint fått känna sig älskade, ”kärleken” har varit villkorad och har förväxlats med prestation.
Så många fastnar i prestationsträsket och söker ständigt efter nya ”kickar”. Det leder till ett beroende, då man bara får en tillfällig dopaminkick i hjärnan. Alla former av beroenden leder till en tillvänjning, och man behöver mer och fler kickar för att känna eufori (en starkt lyckorus). Med tiden blir det mer till en belastning än till en lyckokänsla. Det leder till en ständig stress och till ev. utmattning i kroppen.
Om man inte blir sedd genom prestation leder till till nästa steg i dikten – i brist därpå fruktad… Det speglas i samhället genom att man blir sedd genom ilska och hat. När du känner ilska och hat så känner du dig levande. Du kan få makt och får möjlighet att kontrollera dig omgivning.
Det spelar ingen roll om det är genom hat på en fotbollsmakt, eller om man slåss i kön till ett uteställe. Här finns alla våldsverkare samhället, oavsett om man är hustrumisshandlare, slår sina barn, är mobbare eller kriminell. Man känner en inre maktlöshet och blir man inte sedd genom kärlek eller prestation så vill man förstöra och förgöra. Kanske kommer du ihåg hur de hårda och tuffa killarna/tjejerna på skolan som mobbade och gjorde sig lustiga på bekostnad de som var lugna, försiktiga och duktiga i skolan?
Nästa steg i dikten; i brist därpå föraktad… Om man har inte blivit älskad för den man är, och man blir inte sedd genom prestation och inte fått någon makt genom fruktan, då finns det bara föraktet kvar. Här finns de som har gett upp, de som är på botten i samhället. Men man blir ändå sedd genom förakt, och förödmjukelse. Ja, det låter konstigt att någon kan tillåta sig själv att sjunka så långt ned, men det är vanligare än vad du tror.
Tänk hur lätt det är att förakta någon? Att tycka att man är bättre, klokare och mer värd för att någon annan inte förstår, inte har kunskap eller inte kan stå upp för sig själv. Här har vi de s.k. missanpassade i samhället, alkoholisterna, missbrukarna, uteliggarna, de prostituerade, de misshandlade m.m.
Deras självvärde är så lågt för de har oftast inte fått höra att de är bra på något och har inte förmågan att stå upp för sig själva. De blev inte sedda av sina föräldrar, på dagis, i skolan eller av myndigheter. Det enda erkännandet de får är genom att de blir ”omhändertagna” på ett eller annat sätt. – Ty själen ryser inför tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.
Det kräver mod att öppna sig och våga be om hjälp. Risken att bli bemött med likgiltighet, ifrågasättande, hot eller hån har många fått uppleva alltför många gånger. Men det är först när vi vågar öppna våra hjärtan och vara sårbar som vi kan bli helade. Det är tillsammans som vi blir starka. Vi kan få hjälp och stöd av andra, men det viktigast är att vi börjar bekräfta och älska oss själva genom små handlingar varje dag.
Så min fråga till dig är följande; Vad har du gjort eller sagt till dig själv idag som är kärleksfullt?
Varma hälsningar
Läsarkommentarer